Dag 132
Jag hinner knappt sätta mig ner, så kommer han gående emot mig. Lite närsynt och ostadig på benen.
Han är min, eller rättare sagt vår, men än är han bara fyra veckor och behöver sin flock. Men lustigt är det, hur just han söker upp mig - gång på gång - där jag sitter på golvet i valphagen med honom och hans fem syskon.
Inte så konstigt, tycker någon. Djuren kommunicerar på helt andra sätt än vi och kanske var det min öppenhet och min blick på honom, som fick honom att förstå att jag sökte kontakt?
Jag har fått berättat för mig att storspoven har sitt sätt att nå fram på. Strax efter midsommarafton har honan lagt sina ägg och flyger till sommarboendet i Spanien. Hanen stannar kvar och ruvar fram ungarna. När det närmar sig höst tar han med sig ungarna och ansluter med honan i Spanien.
Om hanen skulle dö på vägen, fortsätter ungarna ensamma ner till mamman i Spanien! Utan att ha sett mamman någon gång och definitivt inte varit i Spanien. Ett naturens mysterium!
Förstå, vad vi skulle kunna lära oss av djurens intelligens - om vi bara förstod hur den funkar. Visst är det lite skrattretande, eller snarare tragiskt, hur vi bedömer intelligens och anser oss, homo sapiens, överlägsna, fast vi dagligen gör saker som bevisar hur korkade vi är... Och då tänker jag inte bara på presidentvalskampanjen i USA...
Men det är väl som med så mycket annat; det tar tid att se utanför den gällande normen och ännu längre att förändra den. Och jag kanske, trots allt, begränsar mig till att lära mig förstå vår valp. Det känns som en hyfsat överkomlig uppgift...