Dag 57
Efter två dagars tjänsteresa till Uppsala är jag tillbaka på hemmaplan i Skara. Med skrivkramp och huvudvärk. Mitt inre bråkar med mig: "Får jag inte skriva det jag vill, så kan du ha det! Då kommer det inga ord, så är det bara." Därför ligger det inlägg jag började på i går fortfarande ofärdigt och opublicerat.
Det är en svår balansgång ibland, eller faktiskt ganska ofta, för vad som får sippra ut i mina inlägg. Som nu. Men jag måste nog, faktiskt.
Mitt universitet, SLU, finns på flera orter i landet, bland annat Uppsala. SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, forskar och undervisar i de viktigaste ämnena - de som har med hur vi brukar vår jord, odlar vår mat och föder upp våra djur att göra. Universitetets verksamhetsidé lyder:
"SLU utvecklar kunskapen om de biologiska naturresurserna och människans förvaltning och hållbara nyttjande av dessa. Detta sker genom utbildning, forskning och miljöanalys i samverkan med det omgivande samhället."
Men vi har också en vision om att bli ett universitet av världsklass inom livs- och miljövetenskaper. Och emellanåt känns det som att den visionen överskuggar det som är vår verksamhet och vi som bor väldigt nära dem som har stövlarna stadigt nerkörda i lervällingen, de som varje morgon går upp för att mjölka sina kor, utfordra sina grisar och som kör plog, harv och tröska från det att solen går upp och långt efter att solen går ner, känner inte igen oss i det sätt som universitetet marknadsför sig på. Det kan handla om ironiska filmer som ska locka unga till våra utbildningar, men får såväl unga som gamla som redan finns i branschen att koka av ilska och känna sig förrådda av sina egna. Men det kan också handla om en arkitektur som förvandlar ett vänligt och välkomnande campus med gröna gräsmattor till ett sterilt och överdådigt betonglandskap.
Utanför husen byggs miljöer upp i sten och ur kvadratiska formationer pumpas vatten upp, i stället för att man som förut kunde höja blicken och se ut över grönskande träd och Fyrisån som flyter förbi, ja nästan genom campusområdet. Här kommer säkert att forskas fram livsviktiga saker och studenter kommer att examineras med finfina resultat. Men färre vill ut och förlösa kor i gödselluktande lagårdar och det som en gång gjorde att just den här platsen lämpade sig för ett lantbruksuniversitet, går knapp att se.
Det gör mig så ledsen, så upprörd och heligt förbannad att se hur vi slarvar bort det som är vår grund, att vi raljerar med det vars grund vi vilar på och att vi bygger oss allt längre ifrån det som berör. Det vore verkligen ironiskt om vi blev världsbäst inom något som vi sedan anser oss för fina att befatta oss med.
PS. Jag vill verkligen betona att det här är mina privata tankar och inte framförda i min roll som kommunikatör på nämnda universitet.
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100